Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 1

för alltid förbi. Kom skyndsamt! Hon har något vigtigt att meddela! Icke kan du ädle, vårdige man, vägra en döende dess sista bön. T. N.v Åtföljd af sin hustru gick Wejland med stadiga steg den bekanta vågen, som ledde till Åsen. Icke utan en vidrig kånsla öppnade han dörren till det rum, som han så sållan, och aldrig utan motvilja besökt. På den snöhvita bådden låg en qvinna inom hvars bröst lifvets stormar rasat ut. Det hatfulla, vilda uttrycket i hennes ågon var borta och just i denna stund kastade den nedgående solens sista strålar sitt sken öfver det genom flera veckors sjukdom utmårglade anletet, vid hvars åsyn Wejland ovilkorligt håpnade. Vid hufvudgården stod. sonen, hvars hånder smögo sig öfver den heta pannan, under det att Waldenau, sittande vid. hennes sida, råknade de oregelbundna pulsslagen. Midtemot honom, tått intill sången, satt Wendela med en uppslagen bibel på sitt knå. — -Förlåter herr brukspatron, yttrade med mycken anstrångning den sjuke, att jag på denna mårkvårdiga dag vågat störa hans ensamhet? Men jag vill först tacka och sedan bekånna. Nu hopknåppte hon sina hånder och bad: O! Gud, gif mig kraft att kun