Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1850, sida 3

hvars arm hvilade kring en smårt qvinnogestalt. Hon hade lutat sitt hufvud emot hans axel, och stora tunga droppar hångde i de svarta långa ögonhären. Mannen bortkysste dem och slöt henne ånnu innerligare intill sig. Ser du, sade hon sakta, svalget var ej så lått öfverstiget.— -Jag hoppas ånnu,svarade han. — -Huru kan du hoppas, når pappa beståmdt sagt, att han icke vill, att vår förbindelse under nuvarande mörka förhållanden skall fortfara. Han såger sig ej kunna behålla bruket, och når det år såldt, år hvad han för öfrigt eger, knappast tillråckligt får honom, mamma och mig — — —, — Och skulle du ej ha mod, frågade Waldenau och blickade djupt in i hennes ögon, ratt förena ditt öde med en fattig karls?— a, svarade hon eldigt, rjag har mod till allt, utan att lefva skild fjerran ifrån dig: men icke kan ett barn våga trotsa sina föräldrars vilja, och pappa sade beståmdt i går afton, att han aldrig skulle kunna förlåta sig, om han tillåte sin dotter att kasta sig in i ett bekymmersamt lif, der endast fattigdom och arbete vore henne till mötes.(Forts.) 22 AAAA —