Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1850, sida 3

— -la, a, det måtte vara benigt nog, smålog Wejland. -Den år för mig gudskelof alldeles fremmande. Hvad såger nu du, min gumma?— -Ått se den lida, som man ålskar. — Wejlands blick mörknade. Efter ett litet uppehåll frågade han: Nä, mamsell Wendela, hvilken olycka anser ni vara störst ?2— Att ha vållat någon ohjelplig sådan.— Hvilken olycka anser du störst?frågade Svenborg Thor. — Att se sig bedragen på den som man ålskar.— yJa, så tycker åfven jag, svarade eldigt Svenborg och slöt sig intill honom. — J båda hafven rått, yttrade Wejland, att ha trott på en varelses dygd, råttskaflenhet, heder och åra, mera ån på sin egen och se sig bedragen ... Han steg håftigt upp, gick ut och slog igen dårren så, att det gaf eko i rummet. — O, hvad kan det vara? utropade högt Svenborg, och en hvar af de nårvarande eftersade tyst inom sig samma ord: Hrad kan det vara ?XXVI. Den hemska 18:de Juli hade åter randats. Under eken nåra vattenfallet satt en ung man,