det sednare för sig sjelf, då han erinrade sig de grannlaga omsorger, som hon, nåra eller sjerran, slösade på den stackars konvalescenten, då han, innesluten mellan fyra våggar, under långa dagar och veckor långtade efter sysselsättning, rörelse och frisk luft. Det var då, som den kårlek, hvilken redan slagit skott i hans sjål, antog knopp, fårg och blomma. Men han. egde en mor, som han ej inför verlden kunde erkånna. Hon var en vanhedrad qvinna i brukspatron Wejlands och hans familjs ögon, och hans skarpsinnighet bedrog honom icke, då han anade, det samme man, som för knappast ett år sedan varmt och bjertligt hade velat lågga sin yngsta dotters hand i hans, nu skyggade tillbaka för en förbindelse med sonen till denna vanhedrade qvinna. Att Wejland redan då kånde Williamsons hårkomst, anade vål denne; men visste tillika att Wejland då var den ende, som var bekant med denna hemlighet. Men nu var förhållandet föråndradt. Flera af Wejlands familj visste det nu. Williamsons hustru måste åtminstone inför sin man erkånna hans mor — och för denna mor hade Weiland, mot sin vilja, en nåstan odfvervinnerlig antipathi. Det var visserligen en svaghet, som vi ej vilja försvara; men det år först på andra sidan grafven, som anden, från stoftet