Article Image
—7————— En korrespondensartikel från Sveriges hufvudstad till red. af danska tidningen -Fedrelandethar ånyo derstädes blifvit synlig den 15:de dennes. Öfverflyttad på vårt modersmål har den följande ordalydelse: Stockholm i början af April 1849. Det år i sanning en ganska besynnerlig tid den, i hvilken vi lefva. Under det att i verkligheten så godt som intet passerar, ligger det likvål i sjelfva luften något, som gör att man kånner sig obehagligt ståmd. Man sitter i allsköns fred och ro under en blå himmel; men hvarthån man kastar sina blickar, tillochmed om det blott vore aldrig så litet långre bort, upptåcker man skyar rundt omkring hela horizonten och man nödgas för sig sjelf tillstå, att ett ovåder år i annalkande. I detta hånseende höra naturligtvis vi håruppe i denna undangömda vrå af verlden till de våntande, de afbidande, till dem, som icke veta något, men som med begårlighet uppsnappa enhvar, om ock aldrig så ringa, symptom från de i den allmånna rörelsen mera inbegripna sydliga lånderna. I samma mån, som vi hafva föga eller intet nytt att meddela hårifrån, i samma mån stå vi åfven med spetsade öron för att uppfånga hvarje ljud utifrån, hvarje segerknåpp af tidens stora uhr. Du, som af gammal vana låser våra Stockholmstidningar, åtminstone de stora, har utan tvifvel redan gjort den anmårkning, att den politiska diskussionen inom vår press sållan eller aldrig varit mindre liflig, eller, råttare sagdt, mera o-slau-, ån i detta ögonblick. Polemiken mellan tidningarne af olika fårg har intagit det rum, som borde egnas åt de stora frågorna, och bladen lefva ett andefattigt lif dels af malitiösa personliga stridigheter, dels af småaktiga tillfålligheter, liksom ingenting nu mera återstode att kritisera och nagelfara, utan våra inre politiska förhållanden vore till den grad fullåndade och fullfårdiga, att det nu blott behöfdes lågga sista handen vid verket, för att kunna visa verlden ett måsterstycke utan fel och lyte. Och dock skall Gud veta, att allt detta blott år ett bedrågligt skenJag befarar högligen, att det förr eller sednare gär med oss, som det understundom gär med åskådare af skådespel, som gifvas under öppen himmel: att vi nemligen sitta och förlora oss i åskådandet af det, som föregår utom oss, till en så hög grad, att vi icke mårka, det stållningen efter hand sjunker tillsammans under våra fötter. Det låter sig icke förneka, att alla stållningar i det gamla Sverige ej åro att lita på. På djupet af vårt samfund hånder och sker mycket, som sörtjenade en större uppmårksamhet, ån den, som man egnar detsamma, mycket, som man borde gifva akt på såsom en varning för den halsstarrige konservatismen att icke drifva allt till det yttersta, såsom ett memento för makten att icke leka med folkets antipathier och sympathier, och slutligen såsom en vink till våra statsmån att i tid bereda åndamålsenliga aflopp för en ström, som annars förr eller senare kommer att stiga dfver sina bråddar. Man må såga, predika och sjunga hvad man vill, så råder det dock inom landet ett stort missnöje, och i hufvudstaden herrskar, hvad ånnu vårre år, —-— ——

19 april 1850, sida 1

Thumbnail