målade mig som en Don Quixotte i ett bref som håndelsevis föll i mina hånder — och då brast värt vånskapsband sör alltid. — Huru kom du öfver detta bref?— -Genom misstag skickade han det sjelf till mig — och på det mest löjliga sått beskref han den uppoffring, jag för honom gjort. Troligen hade han haft (lera bref att försegla och affårda. — -Min Gud en sådan menniska! utbrast hon. — och nu nåmna vi honom aldrig mera. Ser du, min ålskade, att ysvalgetkunde lått nog öfverstigas och att hådanefter i ingen brytning mellan oss mera år möjlig.Det sår, som Svenborg så ofrivilligt gifvit Williamson, hade under denna mellanrymd af tid blifvit så fullkomligt heladt, att icke ett enda årr var qvar till tecken att det varit. Helsans fårg lyste åter på hans kinder, glådje och hopp ur hans ågon; men ånnu hade han icke till henne, som nu intagit hans bjerta, nåmnt ett enda ord om sin kårlek. Hvarföre fördröjde han sjelf sin lyckas asgörande? Han tycktes ju vara målet så nära? Han ålskade och var ålskad — huru kunde han vål dölja