Thor hafva gjort. Du var för god att skyldra som en bedragare.— -Du har rått, Svenborg. Det var en Svag, mig ovårdig handling, som jag många gånger förebrått mig; men jag visste att gubben aldrig skulle förlåta Edmund för att hafva bedragit en så kallad sbåttre flicka. Och han ansåg det krånkande för sin åra, om hans son skulle ha gift sig med den fattiga komministersdottern; ty, ser du, högmodet för sin spira öfverallt, ifrån kungen ånda ned till dagakarlen; men hans råttskånsla och heder tillåto honom icke heller att uthårda den tanken, att hennes framtid skulle genom Edmund gå förlorad. Når då denne dfverhopade mig med böner, åberopande sig vår gamla vånskap, nedlåt sig till och med att göra knåfall, då kunde den tjuguettårige ynglingen ej motstå en person vid hvilken han med den mest svårmande, hångifna vånskap var fåstad. Farbror bemötte mig på ett högst förolåmpande sått. För Edmunds skull Fördrog jag dock allt, och i och för denna affår förstråckte jag honom penningar, som jag, aldrig återfick. Om han verkligen varit min vån, och sedan, enligt sina många gånger upprepade löften, blifvit stadig och redbar, skulle mina uppoffringar varit mig låtta; men huru handlade han? I hemlighet Tortsatte han sitt lefnadssått, ut