tånkt på något hastigt verkande gist, hvilket icke heller förut varit aslågset från min förestållning. . .. Åt hvem tror du? — Jo, åt dig. ... Kallar du mig ånnu en skrymtare? Ett återstår — till våren reser jag ur landet och blir borta en lång, lång tid. Farvål! — Mig ser du aldrig på jorden igen XXV. Wejlandska familjens alla medlemmar voro åter förenade inom det kåra hemmet, och i fulla drag njöt Svenborg af att se sig omgilven af dem, som hon högst ålskade i lifvet. Ännu hade, i anledning af hennes kroppsliga svaghet, ingen annan förklaring egt rum mellan henne och Waldenau, ån den inbördes försåkran, att de uteslutande och troget voro fåstade vid hvarandra, då Svenborg en afton, når båda voro allena på oyslickornas rum,? yttrade till sin fåstman: -Jag måste åndå hafva reda derpå. Påtog du dig verkligen hans fel?— Ja, svarade Waldenau enstafvigt. — -Det skulle icke min ådle, högsinnade