Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 1

Hvad kan det vara? (Svenskt original af en Wermlåndska.) Forts. fr. N:o 86.) — -Fru Kron blir ensam. Jag ligger i rummet hår innanför. Beata ser ut, som om hon rått vål skulle behöfva nattens ro.— aså; hon har... för min skull-... Sakta nårmade sig Beata den sjuke i det hon yttrade: Jag ville gerna vaka hos dig om jag singe. — Rösten blef osåker. Jaså, du får icke. . . Vånd åtminstone min hufvudkudde innan du går. Ingen kan vånda den så, som du. — Nu stålle sig fru Kron bakom Beata och efterkom hans begåran. — -Ar det bra nu? frågade Beata. Nej, intet så bra, som det brukar vara, då du vånder den. Fru Kron lade om kudden ånnu en gång. — Nå nu? frågade åter Beata. Den sjuke skakade nekande på hufvudet, och då kudden för tredje gången våndes, var det verkligen Beatas låtta hand, som makade den. — Lack, tack! Ack så skönt! Ett smårtans rop undföll fru Kron, då deremot Beata icke med ett enda ord förrådde den glådjekånsla, som höjde sig inom hennes bröst.