Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1850, sida 2

— -Hvad år godt? Hvad år ondt? Det beror på ögonblickets sinnesståmning. Nu kånner jag blott ett: att det vore ett ondt, om han doge. — och en annan gång skulle ni derföre kanske tacka Gud.Hon skakade tviflande på hufvudet. Återigen hade hon antagit sin knåhöjande stållning. — Böj knå, men icke för: mig, utan för Gud, hviskade Waldenau. — -Gud, Gud, eftersade hon doft. -Jag stiger ej upp, förrån ni losvat att rådda honom. — ÄJag år icke herre öfver lif och död,genmålte låkaren stråft; men vekare tillade han: Ni borde känna mig nog för att veta, att jag gör hvad jag kan. Hvad år meningen med detta besök?— Jag vill vaka vid hans sjukbådd. Jag år van att vårda sjuka.Nu intrådde Beata och straxt efter henne Wejland. Den förras förgråtna ögon förrådde den hemlighet, som hon så långe inom eget bröst trodde sig ha förvarat,— God afton fru Kron, helsade henne Wejland; -ni synes också intresserad af vår stackars sjukling, tillade han utan att låtsa mårka hennes uppskakade sinnesståmning.