Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1850, sida 2

i upprörda ögonblick hvilade ösver hennes anletsdrag; men sådan, som hon nu framstållde sig för hans blickar, hade han aldrig sett henne: ansigtets fårg var lik den hvita nattduksmössa, som omslöt detsamma; de svållda ådrorna på panna och hånder, ögonens förtviflansfulla språk — allt vittnade om den våldsammaste sinnesskakning. Icke sig sjelf måktig störtade hon ned vid Waldenaus fötter och utropade: -Rådda honom, rådda honom!— -Ssansa er fru Kron! Hvad vill ni? Hvad menar ni? Oroa icke den sjuke!— Jag talar ju så sakta. Jag hviskar fram orden. Icke kan jag oroa honom.— Hon gret tyst och lutade hufvudet mot Waldenaus knån. Sakta upplyfte han henne, och hvad han långe anat blef honom nu en ovedersåglig sanning. — Tror ni, att jag önskar något högre, att jag begår något båttre, ån att rådda hans lif?frågade Waldenau. —-bå kan ni det äfven.Waldenau betraktade henne med den djupaste medömkan. Slutligen frågade han: Har ni alltid kunnat hvad ni velat?— Oftast ... fast ej alltid. — å lyckönskar jag er; så vida viljan alltid varit god.