densamma, förrän Williamson åter insjuknade, långt allvarsammare och betänkligare, ån förut. En mörk dag i medlet af Januari satt låkaren i det skumma sjukrummet. Snöslingorna slogo mot rutorna, och skymningens halfdager ökade det dystra intryck, han erfor, då han fåste sina oroliga ögon på ynglingen, som för icke långesedan, efter den första öfvervunnna sorgen, så glad och hoppfullt blickade in i framtiden.... Men tänkte han allenast på honom? 0, nej, mången tanke skickades till henne, hvilken, liksom han, genom pligten var fjättrad vid en sjukbådd. Underråttelserna om den unga Bothildas tillstånd voro nedslående. Efter sex veckors förlopp visste man ånnu icke, om dåden eller lifvet skulle behålla segern. — Då Svenborg för nåra ett halft år sedan lemnade sitt hem, trodde ingen af dem, att nåsta nyårssol skulle uppgå, innan hon åter finge vånda sina långtande blickar dit. Hastigt blef han i sina betraktelser afbruten genom en qvinnas intråde. Halfdunklet i rummet hindrade honom i början från att rigtigt urskilja anletsdragen; men nu kom hon nårmare och han igenkånde i henne fru Kron. Med en egen obehaglig kånsla hade Waldenau ofta bemårkt det egna förvridna uttryck, som