Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1850, sida 1

så har saken en ånnu betåänkligare beskassenhet. Följderna af allt detta hafva också icke uteblifvit. Man behöfver icke mer ån helt flyktigt hafva genomlåst sitt lands historia, för att derigenom kunna bevittna, att man hufvudsakligen inom landets första stånd har att finna dem, som för , penningar förrådt sitt fådernesland, sålt dess åra åt fienderna, mördat konungarna, 0. s. v. Huru år det alltså i sjelfva verket beskassadt med dessa såkallade goda slågter, hvilka i alla tider sugit landets must och mårg. Huru befinnes icke hela hårligheten vara jemmer och elånde, och genom sin fortfarande tillvaro i högsta grad Tförnårmande för de öfriga medborgarne; ty det år klart, att de öfriga stånden, i den mån de få ögonen öppna, icke kunna åse ett dylikt förhållande med likgiltighet. Hvarje upprigtig fosterlandsvån, som vet med sig, att han år i stånd af båttre tankar och handlingssått, måste harmas i sin själ öfver att se det ålskade fåderneslandet allt jemt lida, och offras, blott derföre, att vissa intressen ännu icke kunnat. förmås att i godo maka åt sig. Och hvilken ömklighet, når man någon gång får tillfålle att titta in i adelns eget förhållande inbördes! Grefvarne och baronerna draga sig för de simpla adelsmånnen, alldeles på samma sått som desse draga sig för ofrålse! De arme ofrålse åter, som gå utanför hela den ståten, söka nu i sin ordning att uppråtta sin rang, på grund af nåden att få vara konungens högst betrodde eller högt betrodde mån, tromån eller trotjenare o. s. v., allt detta till en efterdmelse af de stora, mot hvilka de stundom hafva den nåden att tå skubba sig. Gifves någon menniska med kristligt sinne, med hjertat på råtta stållet, som kan åskåda ett sådant förhållande utan att uttala sin harm och förtrytelse deröfver? Gifves det någon, som icke kånner sig manad att göra allt, hvad han kan, för att undergråva detta ruckel af fördomar, som trycker fådernejorden och år en förbannelse får densamma, så långe det får existera? Kristendomen vill jemnlikhet och rått; den vill Jemnlikhet inför lagen. Dermed år icke sagdt, att ju icke olikhet i yrken och embeten alltid måste existera; men bonden vid sin plog, når han år årlig och from, förtjenar och år beråttigad till samma höslighet och hedersbetygelse, som den högste embetsmannen i samhållet. Inga privilogier! Inga undantagslagar! Allt ssädant upphåfver ju Jemnlikheten inför lagen? (Forts.)