Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1850, sida 1

hånseende gjort ett berömligt steg framåt; den slösar icke med de der lumpna hårligheterna; ett enkelt Herr, med tillägg af embetets eller yrkets namn, utgör vanligen hela komplimangen. Bland galenskaper i afseende på rangoch titelvåsendet gilves vål nåppeligen någon, som på en gång år så urgammal och så förförde lande för andra medborgare i samhållet, som adelskapet. Inråttningen af ärfllig rang, eller adelskap, råknar sina anor djuptin iden grå hedendomen, och år vid nårmare betraktande sjelf en öfverlefva af hedendomen, i rak strid mot kristendomens våsende och anda. Också klagar sjelfva Apostelen Paulus uti 1 Kor. 1: 26—28, att icke många ådlingar, efter orden: vålborne — edbysvats — emottagit kristendomens kallelse, utan det som var vo2 N — — ? ddell, vanbördjgt, — tå 4evÅ — och föraktadt för verlden, hafver Gud utvalt, på det han skulle göra det till intet, som inbillar sig något vara. Vanligtvis år adelskapet försedt med stora privilegier i de lånder, der det eger rum, och år derigenom ånnu mer förnårmande för de öfrige medborgarne. Om någon sann tanke kan antagas ligga till grund Jör ett rstligt adelskap, skulle det vål vara anlagens, årfilighet: : man talar sålunda om goda slågter och om dåliga slågter. Och då adelskapets sista privilegier, dem de långst synas vilja qvarhålla, tyckas bestå i qvarhållandet af en del hoftjenster och andra kongl. förtroenden af intim art, så synes man visserligen icke kunna eller böra förmena konungårna att taga sina tjenare eller tjenstehjon ur de slågter, som de anse för goda. Då det sinnelag, som fordras för dylika tjenster, synes stå i omvåndt förhållande till det kristliga frihetssinnet, som utmårker en ådel nation, ja rent ut sagt, synes oss antyda slafsinne, så kan håruti icke ligga något synnerligen afundsvårdt, och man skulle gerna kunna låta hela kasten få behålla det der prerogativet i frid. Men då saken åfven har en annan sida: då adeln neml. synes åsyfta att oupphörligt kringsväfva konungen; då den synes efterstråfva allt militårbefål, alla inflytelserikare embeten, (i hvilken synnerlig mån sådant ånnu lyckas hos oss, kan inhemtas genom blåddring i statskalendern) då det således icke kan vara likgiltigt, hurudan den klass år, som vill tillvälla sig dylika råttigheter: så torde det icke anses dtverllådigt att hår våga en liten noggrannaTe undersökning, huru det vid nårmare påseende månde förhålla sig med dessa så kallade goda slågter. : Man åberopar anlagens årftlighet. Sannt år, att vår svenska adel råknar ett antal slågter, som alltid utmärkt sig för sina ådla tånkesått och handlingar. vi tro ock på anlagens årftlighet. Men huru många andra slågter råknar icke vår adel, hvilka åro af indilferent, eller alldeles motsatt beskassenhet. Och då man besinnar, huru det under åtskillige regenter tillgått, sör att vinna adelskap: huru somliga erhållit det genom köp, andra genom tjenster af temligen tvetydig beskaffenhet, så synes, icke sårdeles mycket godt kunna vara att påråkna af dylika slågter. Lågger man hårtill, att många personer i så kallade båttre hus alldeles icke åro sin föregifne faders barn, utan hafva kommit, så till sågandes, som 1 gökens åg 188 i ett fråmmande bo,