enkel, god och öfverseende, och håller sä mycket af dig. Likvisst föreföll emellan henne och mig i går aftons ett samtal, som, efter jag lofvat såga dig allt, jag nu ordagrannt vill meddela dig. Hon och jag voro ensamma i sångkammaren, och som vanligt talade vi om vår ålskade Thor. Kanske, att jag om dig yttrade mig med alltför mycken värma, ty hon svarade: -Jag vårderar Thor och ålskar honom nåstan lika mycket, som mina egna barn; men icke bår du förestålla dig, att ej han, som andra, öfverlemnat sig åt ungdomsförvillelser. Hvad sedernas renhet beträffar, tror jag Edmund lika vål, om ej båttre. En iskyla genombåfvade vid dessa ord min varelse; det stack till i mitt bråst, och flera minuter förflåto, innan jag kunde svara henne. Faster misstar sig såkert, sade jag slutligen; -nmågon illasinnad har svärtat honom för saster.— -Nej, mitt barn; han har ej sjelf nekat derfår. Det var som om en röst inom mig förestafvat hvad jag skulle såga, och jag svarade: bå har han för en annans skull påtagit sig ett fel, till hvilket han sjelf varit oskyldig. Faster spratt till, som om någon håftigt vidrört henne.-Nej, nej,återtog hon efter ett kort estersinnande, så ådelmodig år ingen menniska. Svenborg, sade hon efter