rande i den stora central-valkommitte, son sammantrådt i Paris och leder alla operalio nerna. Öfver alla dess offentliga förhandlin gar hvilar ett stort parlamentariskt lugn och en värdighet, som båst af allt visar, huru det republikanska andan griper omkring sig, under det att sjelfva republiken och friheter officielt förnekas. Namneligen sramtrådde denna värdighet och detta alfvar, då man offentligen åhörde Girardin och emottog hans politiska trosbekännelse. Scenens interesse blef naturligtvis i hög grad ökadt genom de detaljerade spörsmål, som man sörelade kandidaten i den förutsåttning: Om ni blir minister, och genom de beståmda, ofta lårorika svar, denne gaf. Cirardins hela stållning, hans beståmda erkånnande af republiken, hans framstållda fordringar på en oinskrånkt yttranderått, vare sig i tal eller skrift, hans omsorgsfullt utarbetade förslag till föråndringar i skattevåsendet, hans gamla fiendskap mot Thiers och det nu herrskande partiet — allt detta har mycket naturligt verkat, att han slutit sig till socialisterne, och han fick vid profvalet icke tillråckligt antal råster blott af det skål, att han icke ville såtta republiken öfver den allmånna röstråtten. Republikanerne såga: Bepublikens id har skapat den allmånna röstråtten; ingen får nu begagna denna röstrått med dess tillfålligheter för att omstörta republiken och derigenom efter all sannolikhet beröfva den besegrade minoriteten rösträtten. Det måste gifvas en fast punkt; något måste orubbligt qvarstå såsom grundval för vår utveckling.— Spårsmålet år för resten utan något praktiskt interesse, utom så till vida, att den, som i sjål och hjerta år republikan, ålskar tillochmed blotta ordet republik och på denna kårlek igenkånner sina vånner; samt så till vida, att republikanerne, om republiken genom ett majoritetsbeslut blefve upphåfd, skulle anse sig beråttigade att göra revolution; men det praktiska blefve då visserligen åter hår, om de kunde. — Ett egondomligt fint drag vid ifrågavarande tillfålle var det, att man först och långe begagnade benåmningen Medborgare Girardin-; men då på hans egen uppmaning frågor stålldes på honom, rörande vissa beskyllningar för smutsiga industriella spekulationer, kallade den frågande honom: Herr de Girardin.Men om ock demokraterne nu skulle segra och en del af solket sälunda gjorde en energisk laglig demonstration för friheten — hvad så?....Det finnes en tredje makt i staten, nemligen presidenten, som förut blifvit vald med 535 millioner röster och genom sina anhångare kommenderar 500,000 man soldater, utom polishåren. Han regerade först i öfverensståmmelse med majoriteten, sånde trupper mot den romerska republiken och deltog i bem. majoritets öfriga, mot friheten siendtliga stråfvanden; sedan då det allt mer och mer blef klart, att denna majoritet icke besatt någon kraft att handla, förklarade han i Oktober förlidet år, att han hådanefter sjelf ville regera. Man våntade alltså att af honom få se denna kraft i handling ådagalagd; man våntade, att han, efter att det anarkiska tillståndet, hade blifvit undanröjdt, skulle upptråda i kraft af den sanna, moderata frihet, hvilken man, under sina pressoch klubbförföljelser, alltid framstållde såsom ett önskvårdt mål. Ännu har han dock icke gjort något annat, ån att skaffa sig en ny minister, som också går hand i hand med majoriteten, ör så vidt denna af fruktan för socialismen it den exekutiva makten inrymmer en allt törre och större myndighet. I nuvarande ;gonblick står han icke öga mot öga mot de degge partierna, utan afsides, liksom om han ore siendtligt sinnad mot dem båda och blott fore betånkt på att fråmja en egoistisk poliik: kejsaredömet. Det ligger något på en ång besynnerligt och hemskt i detta beteenle. Man kan vål sörestålla sig, att Ludvig lapoleon, i håndelse han upptrådde med all-. O OAOOOd — nkel, god och öfverseende. och håller såm