Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1850, sida 2

klippande linnen af snöhvita väsnader. nyss intagna srån bleket. Med sin öppna, uttryckssulla blick, sökte hon Wendelas och lade handen på dennas skuldra. Tante lilla! nu år jag år hår, för att taga afsked. I morgon bittida resa de.— De åro ju nyss komna. Kunna de ej gifva sig ro några dagar?— Nej, gubben hade i gär astons ej vål hunnit inom dörren, förrån han sörkunnade, att de endast skulle dröja hår öfver en dag. Är det icke en besynnerlig id af pappa, att nödvåndigt vilja ha mig bort.— ÄHan har ju ej tvingat dig?— Men når jag ser, att han Önskar det, så år det ju för mig detsamma som en befallning.Wendela kunde ej motsåga, men svarade: nog har han sina vålmenande afsigter dermed.ÄAla, afsigten år den, att Williamson skall glömma mig, och det tror pappa ej kan ske, om jag år hemma. Jag år nåstan frestad att bli ond på Williamson, som, snart sagdt, förjagar mig från allt, hvad jag ålskar: och just denna tid, då pappas hmne år som aldra dystrast. Ja, aldrig kan jag minnas honom sådan som han nu år. bet var en förfärlig Julidag, en förfårlig åsknatt.