Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1850, sida 1

min fåstmös dygd och kårlek. Den tryggar jag mig vid; men visst icke vid din förlofningsring; vare hårmed slut på vårt samtal.7 — Bergsrådet Wejland med sin samilj voro de enda af grannarna, som man inbjudit till den glada folkfesten. I parken var upprest en slags balkong, srån hvilken man icke allenast kunde öfverskåda den hårliga, vidsträckta utsigten, utan åfven den brokiga massa, som rörde sig på den gröna, mjuka gråsmattan. Den provisoriska balkongen var temligen bred, försedd med bänkar rundt omkring. Tvenne unga smeder, från Jösse hårad, hade inöfvat sina kamrater i den så kallade Jössepolskan, som taktmåssigt rörde sig efter tvånne fioler, och den mest flegmatiska och allvarsamma hade knappast kunnat betrakta de scener, som hår framstållde sig, utan att erfara ett eget, nåstan oförklarligt intryck. Den dansande gutten ) stödde sin högra armbåge mot jåntans ) venstra sida, och genom denna manöver, lyfte han henne högt upp, och under dessa luftsprång, om vi så få uttrycka oss, y Yngling på Wermlåndska provincialdialckten. ) Jänta, flicka.