Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1850, sida 1

De norrska arbetareföreningarnes petition till Konung Oscar I. )Reform i lagskipningen. E. M:t kånner de förberedande steg, som från det allmånnas sida blifvit tagna för att åstadkomma en resorm i lagskipningen. Nödvåndigheten af en sädan resorm har såkerligen allaredan från flera håll på ett tydligt och klart sått gjort sig gållande hos E. Mit. Vi från vår ståndpunkt hafva i detta sall föga att tillågga. I fordna dagar, under det att Norrige ånnu egde ett, ej blott aktadt. utan tillochmed lysande rum i historien, utösvades lagskipningen i förening med konungen. Under den olyckliga föreningen med Danmark blefvo naturligtvis alla solkliga institutioner upphåsde, och riket sjönk efter hand ned till ett tillstånd af fullkomlig vanmakt. Men de danske konungarne ådagalade dock alltid en viss omvårdnad om lagskipningen, en viss aktning för rått och råttvisa, en viss ömhet för den oskyldigt lidande, om hvilket allt flera af de garantier, som fordradesioch för kriminalprocessen, båra ett, efter den tidens sätt att se sakerna, aktningsbjudande vittnesbörd. Så t. ex. — för alt nu nämna några af dessa garantier — var det en ofränviklig regel, 1) att amtmannen skulle genomgå de af underdomstolarne upptagna ransakningsförhör, för att prölva, huruvida det förefanns tillråckliga skål att draga den anklagade inför domstol; åfvensom 2) att samme embetsman, i den håndelse att saken befanns vara af den beskaffenhet, att åtal borde anstållas, skulle utse ej blott en åklagare emot, utan äfven en sakförare för den anklagade. Dessa, såsom det vill synas, lika billiga som nödvåndiga garantier mot godtycket hafva, huru otroligt det ån kan tyckas, efter hand nåstan helt och hållet blifvit upphåfda under vår nuvarande fria statsförfattning. Så t. ex. fingo vi år 1837 (2) en lag, som afskaffade defensoratet vid underoch mellan-domstolarne och i dess stålle satte en referent, hvilken på en gång skulle vara både åklagare och, om så gjordes behof, försvarare. . Ehuru erfarenheten mycket snart på det tydligaste ådagalade, att lagskipningen genom den sålunda gjorda föråndringen lidit en förlust, och att garantierna hade blifvit försvagade, i det att referenterne i allmånhet på ett ensidigt och högst ofullkomligt sått uppfattade betydelsen af sitt dubbla och vigtiga kall, beslöt dock Storthinget år 1845 att gå ånnu ett steg langre i samma retrograda rigtning, genom att i de s. k. smårre råltsfrågorna beklåda under-domstolarne med en makt och myndighet, som stå i en så uppenbar strid mot statsförsattningen och de allmånna anspråken på en förnuflig och mensklig lagskipning, att en af vårt lands mest skicklige och bildade jurister icke har ansett sig kunna gifva ifrågavarande förordning en mera passande benåmning ån -Kadi-lagen.Det måste åsven i sanning medgifvas, att ett. råttstillstånd, hvari allt beror på en enda . ) Fortsättning och slut från N:o 67.