Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1850, sida 1

Författaren beskyller nemligen en del af pressen att göra allt för upplösning af krigstukt och samband inom håren; han vill blott tillåta, att medlemmar af militåren skola få politisera, då de tillhöra lagstiftande församlingen (hoc est, endast de adlige militårerne, som få sitta på riddarhuset); han ser i de svenska reformsållskaperna endast vpolitiska klubbar, som, då regeringen har tillr ckliga och hålitliga medel att hålla en hvar inom samhållslagarnes grånsor-, åro vaf ringa betydenhet och söga inslytande, inskrånkande sig till mer och mindre misslyckade talölningar, gynnande tillfållen för; medelmåttige personer, hvilkas fåfånga drifver dem att hår söka blifva politisktå bemårkta, hvartill alla egenskaper eljest fattas dem; och han kan icke stillatigande åhöra, huru man ej blott söker indraga krigaren i offentliga opinionsyttringar; utom och bredvid den grundlagsenliga lagstiftningen, och dymedelst flytta honom ur sin råtta och saktuingsbjudande stållning såsom laglig och kraftig medlem till uppråtthållande af Statens. yttre och inre såkerhet, för att blanda honom med sådana på gatan nedstigne lagstiftare, hvilkas beslut icke kunna i någon laglig ordning såttas i verket; o. s. v. Af detta och det mera, som förf. på ett föga sannt och mindre passande sått framkastar, om t. ex. Stockholms reformbanketts andel i Marsupptrådena 1848, samt Örebro reformmötes revolutionåra syftemål m. m., ser och finner man lått, att han antingen år en af desse stock-konservative, som icke vilja någon representationsreform, eller ock en af desse enfaldige, som föreställa sig, att en sådan kan någonsin genomföras med regeringens och de fyra ståndens enhålliga samverkan, derest icke folkopinionen allmånt, beslutsamt och allvarligt visar dem reformen såsom enda med let ätt tillfredsstålla nationens tidsenliga behof och fordringar. I begge fallen lånar det icke mödan att söka öfvertyga förf. sjelf, att han haft orått i sin framstållning; men då Tidskriften sprides inom den talrika militåra delen af våra medborgare, torde det vara skål att fåsta uppmårksamheten på artikelns ofosterlåndska och falska syftning. Förf. må nu båst han vill åberopa utlåndska exempel och bevis på vådan af krigsbefålets deltagande i reformsållskaperna och petitionerna, så inser dock en hvar, att detta deltagande år och blifver en nödvändighet, just deraf, att vår konstitution icke år sådan, som landet behöfver dem. Det år orimligheten deruti, att, oaktadt den stora pluraliteten af krigsbefålet utgöres af ofrålse mån, desse icke ega ringaste deltagande i ståndsrepresentationen, under det att de adlige militårerna deri ega såte och ståmma, om de af sin rått vilja sig begagna, hvilken måktigt bjuder det ofrålse befälet att deltaga i det allmänna bemådandet för ernåendet af en annan representationsform; och att vilja undanhålla dem denna naturliga rått, under det att man icke utesluter alla i tjenst varande militårer från såte och ståmma på riddarhuset, år således en oråttvisa mot det oadliga krigsbefålet, under det att det tillika år ett jesuitiskt försök att bevara den adliga delens nuvarande företrå-— desrått och inflytelse. Förs:s ståndiga anspelningar uppå farorna af reformföreningarnes agitation för en representationsförändring och hans i samband dermed ståndigt framhållna lexor om militårens pligt datt vara regeringens stöd och i vårsta fallet dess medel, då, såsom han befarar, Regeringeringen en gång nödgas återförvisa hvar och en inom laglighetens sränsor, tillhöra denna nedriga ton, som nu råder inom vissa högre kretsar och som ståndigt återgifves af kotteriernas organer. Hvad beråttigar vål till en sådan anklagelse mot Svenska nationen, eller mot alla de medborgare, som genom deltagandet i reformsållskaperna Öppet och årligt visat sin Regering, att de vilja handla laglydigt och offentligt, icke genom myteri och förställning. Om de hade onda afsigter, om de under åsynen af hela landets lidanden genom ståndsrepresentationens onda genius skulle endast lyda otålighetens kånsla, men icke klokhetens och ordningskårlekens bud, hvarföre skulle de då så handla som de gjort? hvarföre ej då konspirera och göra ett snart afgörande slut på saken? Eller tror försattaren att detta verkligen skulle vara så svårt, så omöjligt, om afsigten hos reformvånnerna vore sådan som den, för hvilken han vill göra dem misstånkta? Är han verkligen så enfaldig, att han icke fattar, att en sådan långsam opinionsstrid, som den, hvilken vi in. långe fört och äånnu fåra i vårt land, och