gerningsbalken, allmånna lagen samt I kap. 2 S. Kyrkolagen, Nilsson måtte, för det han utsprid villfarande lårosatser, dömas att varda riket sörvist. Under djup sinnesrörelse anförde Nilsson, att han ansåge detta påstående vara hårdt; så mycket ondt trodde han sig icke hafva gjort, att han förtjente med landsslykt bestrafsas och i nittonde seklet hade han icke ansett möjligt, att åklagaremakten skulle vilja tvinga menniskans tro och samvete. Utur borgerliga lagen kunde han likvål icke hemta stöd för sitt försvar, och målet, på hvars utgång hans framtid och vålfård berodde, dfverlemnade han alltså till Kongl. hofråttens pröfning. Skulle domslutet utfalla enligt advokatsiskalens yrkande, bönföll han blott, att verkstålligheten dermed måtte så långe fördröjas, att Nilsson, innan han för alltid måste öfverge sitt fosterland, kunde medhinna att dels ordna flera vigtiga enskilda angelågenheter och dels redogöra för åtskilliga uppdrag, som af missionsoch bibelsålskaperne blifvit honom anförtrodda. Då ransakningen nu ansågs afslutad, underråttades parterne, att dom i målet skall offentligen afkunnas å dag, som genom anslag varder beståmd, och dervid parterne egde att sjelfve eller genom ombud komma tillstådes. Parterne astrådde. UIt supra in sidem J. F. Caspersson.