Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1850, sida 2

— om jag dermed kunde utråtta något, skulle jag ej tveka ett ögonblick; men jag år jäfvig, såsom nåra förbunden med den smådade. Svara derföre sjelf och underteckna detta försvar med sitt namn.— Nej, nej, nej, vid Gud, nej! utbrast fru Kron och hennes anletsdrag förvredos. Doktornfortsor hon) nåmner icke ett ord om detta samtal?— Det lofvar jag icke.— vhå skall jag veta att återgålda det.— -Jag fruktar inga hotelser; men vill upplysa fru Kron om i fall frun ej hunnit så långt i låran om det, som rått år — att det tillhör hvarje menniska att taga den föroråttades försvar, helst når man kånner dess oskuld. Jag vill uppsåtta konceptet, om fru Kron så behagar. Hans röst var skarp, men blicken åndå skarpare. — om det kan ske anonymt, så samtycker jag.— -Åh-ja, det går an. Smådeskriften var också anonym. Liksom af en håndelse kastade båda sina ögon på fönstret, då de varseblefvo löjtnant Waldenau, som gick in i byggnaden. Fru Kron neg knapphåndigt, slog dörren hårdt igen efter sig och störtade nedför trappan. (Forts.)