Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1850, sida 1

de tidigare hem, för att lemna Anna sitt bitråde. Den unga Göthilda Waldenau hade för Svenborg fattat en hastig och liflig tillgifvenhet. Det finnes måhånda ganska få mognade qvinnor, som vid en återblick på sin ungdom ej påminna sig den förtjusningsfeber, som vid nyare bekantskaper stundom angrep dem. De drömde om en vånskap, fast som klippan, och i de granna luftslott, som de med fårdighet uppbyggde, stod, jemte ålskaren, åfven en varelse af deras eget kön, utrustad med en romanhjeltinnas alla fullkomligheter. Göthilda hade åfven haft sina drömmar; hon hade ock långtat efter en jemnårig vån, och nu var den funnen: Svenborg var den utkorade. Löjtnant Edmund hade skiljt sig från damerna, hvilket annars ganska sållan var håndelsen, och företagit en vandring till kontoret. Den unge bruksinspektoren, Anglin och Monell var det triumvirat, som för dgonblicket upptog rummet; de voro omgifna af böcker och råkenskaper. Sedan Williamson med en temligen vårdslös bugning besvarat löjtnantens helsning, återtog han genast sin sysselsåttning, utan att vidare låtsa om honom. Edmund, hvilken icke saknade sin dryga dosis hågmod, kånde huru den heta bloden kokade inom honom, vid en enligt hans äsigter oför