Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1850, sida 2

mycket främmande. Major Waldenau, doktorns farbror.— -Så tidigt, utbrast Waldenau. Snabbare ån tanken hade Svenborg ilat öfver bergen, och, åtföljd af Thor, hann hon inom tio minuter sitt hem. Endast ett ögonblick dröjde hon på sitt rum, för att ordna det nedfallna håret, med hvilket morg nvindarna något sjelfsvåldigt lekte. Varm och andtruten intrådde hon i förmaket, der Waldenau redan helsat sina slågtingar. Det första måtet förbigå vi, och orda icke om, huru Wejland tog sin dotter vid handen och presenterade henne för sina slågtingar. Allt nog, att det skedde. Wejland och Waldenau voro icke obekanta för hvarandra; i yngre åren hade de tråffats både i Asperuds prestgård och hos Thors aflidne far. Men de många år, som sedan bortrunnit, hade å ömse sidor förbleknat en bekantskap, vid hvilken ingen af dem såstat sårdeles vigt. Det undföll icke Thor Waldenau, huru löjtnant Edmund med gnistrande blickar — fastån förlofningsringen blånkte på hans hand — betraktade hans fåstmö. Knappt hade Sven