Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1850, sida 1

tAA — gifva, att om det förhåller sig så, som insåndaren beråttar, angående den nåstan till löjlighet grånsande utsyrsel, som, efter konungens besallningshafvandes eller esna infall, af vederbörande besagnag. skulle vål någon allmån föreskrift vara nödig. Vi inståmma icke i detta yttrande, och det af flera skål: först och fråmst emedan vi i i allmånhet och på förut anförda grunder icke anse uniformsvåsendet vara i sig något godt våsende. Vi tro nemligen, att uniforms-vurmen inom sig förborgar åtskilligt ondt, som, om det framdrages i ljuset och nårmare betraktas, befinnes heta dels högfård, dels slafsinne o. v. s. Är det icke på en gång ömkligt och löjligt att se, huru uti ett fattigt land den ena embetsmannakåren tåflar att lysa öfver den andra, i guldbroderier och galoner; och , hvad hviska dessa så gerna burna snoddar och band om i afseende på bårarens sjelfståndighet och moraliska utveckling för öfrigt? Förtålja de om frihetskånsla eller trålsinne? Mången rik herre låter sina drångar gå i livråer, som åro snarlika sjelfva kammarherredrågten. I franska deputeradekammaren voterades för ej långe sedan öfver folkombudens drägt, hururida de borde hafva unisorm, eller blott svarta klåder. Den sednare meningen segrade, blott med tilllågg af ett skärp, som antydde deras egenskap af folkombud och för att ibland solket påminna om folkombudets helgd. Så kunde ju hvarje embetsman, t. o. m. lånsmannen, medelst något yttre tecken, hångdt utan på folkets allmännå drågt, tillråckligen vara utmärkt, i fall sådant vid något tillfålle skulle anses behösligt. Många rikare personer med sann bildning låta ock redan sina kammartjenare vara klådda alldeles lika med andra menniskor. Borde icke konungens kammarherrar och konungens tjenare i allmänhet efterstråfva en lika åra?). Vi inståmma icke i Aftenbladets ofvannåmnde yttrande, angående nödvåndigheten af någon allmån föreskrift för landtstatens drågt, för det andra, emedan vi icke anse någon allmån föreskrift i sådant syfte leda till målet — vi mena det förut omtalade ideala målet i frågan — utan snarare derifrån. Ju friare landtstaten får roa sig med att utstyra sig i guldgaloner och broderier, från landssekreteraren ner till lånsmannen, desto båttre parodi på unisormsvåsendet i allmånhet och desto roligare hafva både landtstatens tjenstemån och andra. Landtstaten . skulle såkert förlora i 9r annlåter, om någon annan skulle. beståmma drågten, Och, hvad ån vigtigare år: just då, når landtstatens tjenstemån börja som mest braska med guldgaloner, skall den gyllne unisormstiden börja att, likt den strålande solen, luta mot sin nedergång. Långt ifrån således att misstycka de der galonerna på underkläderna, skall det tvårtom fågna oss att se både lånsmån, landtmåtare, håradsskrifvare m. sl. begagna sin frihet att smycka sig efter behag, dermed antydande den obestridliga sanvi erinra hår om det kända faktum, att åtskilliga hoftjenster ursprungligen icke voro annat ån drångsysslor. Konungarne kunde icke uppassas af andra, ån adelsmån, och så man trångdes om den åran! Synnerligen rikt år engelska hosvet på dylika tjenstemän annu i dag, och de åro försedda med ofantliga löner och hög rang; tout comme, ches nos! ETTOR ssÖ ERSTA UNSURE Ian fa LEA PP Tas oo AHA oo a på