smårta . måste han såga, att icke allenast denna motion, utan mycket vårre motioner skulle gå igenom. Den gamla whiggiska satsen var, att suverånen regerade med -Brockes nådey: nu heter det -med Manchesters nåde-. För sin del hatade han lika begge satserna. Whiggerne öfveröste han med de grössta tillvitelser, hvartill han hemtade stoffet ur deras historia för de sednaste 150 åren. De hade alltid uppmuntrat agitationen, då de icke hade makten, och söljt samma styrelsesystem som tories, då de varit i besittning af makten. De hade våldfört konstitutionen och förrådt kronan, så att thronen nu år ingenting annat ån en presidentstol och suverånen har mindre makt ån amerikanska republikens president. I den nu föreslagna åtgården, som skulle leda till en ren demokrati, uppskuro de hvad de utsått. Han beklagade mycket, att H. M:s ministrar icke hade tagit initativet i denna fråga, just emedan han var sörvissad om, att dessa förslag skulle genomdrifvas med våld. Hr Roebuck yttrade, att förslaget icke blifvit bekämpadt med årlighet. Man hade kallat det okonstitutionelt; men denna benåmning förtjenade det icke, ty det stod på intet vis i strid med konstitutionens principer. Ehnru han icke öfverensstämde med hr Hume i en del af hans åsigter, understådde han likafullt hans motion, emedan en stor del af befolkningen ansåg sig sör förorättad genom uteslutandet från rösträtten. Han låt icke skråmma sig af frasen -ren demokrati, alldenstund han hyste ett obegrånsadt föriroende till sina landsmän och fullt och fast trodde att i England intet parti, då det befann sig i minoriteten, skulle gripa till vapen, såsom det håndt i andra lånder. Men att herr Humes förslag icke innebar en ren demokrati, ej eller allmän röstrått, visade han genom en noggran granskning af dess klausuler. Sedan kritiserade han chartan, hvarvid han underkastade definitionen af den svåfvande termen ven arbetande man en skarp granskning och förklarade den store chartistledarens löften lör blotta ,såpbublor. Han antog den nu föreslagna åtgården i folkets interesse och såsom ett bevis på engelska konstitutionens expansiva förmåga. Lord John Russel parerade de hugg, herr Drumm nd måttat åt Whiggerne. Han sökte rånsärdiga sitt och sina vänners verksamhet i och sör reformhillens genomdrifvande. Han och hana medbröder hade i äratal hvarje parlamentssession föreslagit motioner om en reform och kämpat för dess principer på den tid då reformvånnerne voro få och smådade. Den tillvitelse, hr Drummond gjort W higgerne att icke hafva haft annat motiv för sitt upptrådande, ån att håmnas på Torics, som så långe utestångt dem från makten, gjorde heder åt hans uppfinningsförmåga. Betråssande den ifrågavarande motionen, yttrade den ådle lorden, att den stora förändring den åsyftade var att göra rösträtten oberoende af egendoms-qvalisikalionen. Den ådle lorden sökte visa, att hr Humes motion, med asseende på vilkoren för rösträtts utösvande, var svafvande och oklar. Han hakade sig fast vid ett Humes yttrande, att -hvar man, 21 år gammal, som icke hade en röst, var en slaf-, samt anmårkte, att man, till följe af oklarheten i motionen, lemnades i ovisshet om det antingen vore motionårens mening att så utstråcka röstråtten, att det måste blifva en mycket liten del af folket som icke skulle vara yslafvar-, eller han endast åsyftade en inskrånkt utvidgning af röstråtten, då nådvåndigtvis en stor del af folket måste blifva utan råttighet att rösta och följaktligen fortfara att vara slafvar-. Hr Roebucks fordran, att man skulle tillfredsstålla den del af nationen, som kånde sig förnårmad genom uteslutandet från all andel i valen, kunde endast uppfyllas genom införandet af allmån rösträtt. Sedan utvecklade den ådle lorden sina, i strid med hr Humes stående åsigter om beskatt