Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1850, sida 2

— — Huru hårligt! sade Svenbors till sig sjelf, når hon utkom i guds fria skapelse och hörde foglarnes morgonqvitter, som blandade Ssig med den dånande forssen. Hon stannade vid en stor ek. Hår var det, som jag första gången hörde ljudet af hans kåra flöjt. Han, han hörde mera, ån han bort höra. — Den breda elfven, belyst af solens strålar, glittrade som ett silfverband ifrån bergåsen, dit hon, efter några minuters uppehåll, uppklåttrade. Blickande ned i dålden, uppståmde hon nåstan omedvetet den ljufva, melodiska, välbekanta sången: O, den som långt, rått långt från striden I någon vånlig dal, der friden Emellan bergen bosatt sig, Fick lefva, och fick då med diglLikt ett eko upprepades hennes sång af den flöjt, som en gång förr, i samma nejder, besvarat hennes råst. Ovilkorligt spratt hon till; så kunde blott en röst ljuda, och då hon vånde sig om, stod Waldenau några steg ifrån henne. Jag trodde att du ej förrån i morgon skulle återkomma, utropade hon. — -Jag hemkom i går afton; men hvem vill, hvem kan, sofva bort de hårliga sommarmorgnarna! 0, Svenborg, hvem tånkte du på, når du sjöng så? Ssaret låg i hen