Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1850, sida 1

AAAOU32::::: — fortfarande lågga hinder i vågen för beviljandet af den såkta tullfriheten; men lyckligtvis finnas redan bland desse industri-idkare en och annan, som moget och fördomsfritt begrundat frägan och som numera ej delar de öfriges farhågor i afseende på vådan af en sådan tullfrihet. Bland dem, som ej hysa denna fruktan, år äfven Vifsta varfs bolag, hvilket, ehuru egande en lika vål ordnad: segelduksfabrik som repslageriinråttning likvål har undertecknat ofvannämnde petition, och har man all anledning hoppas, att flere idkare af samma yrken skola, vid nårmare eftersinnande, ej anse sig förnärmade af ifrågasatte införselråttighet, i synnerhet så framt regeringen, i sammanhang med den åstundade tullfrihetens beviljande, åfven medgifver tullfri införsel af utlåndskt lin och hampa, antingen varan år håcklad eller ohåcklad. Införseltullen å ohåcklad hampa år 24 sk:r, och å den håcklade 1 rdr för skeppundet; således skulle förlusten af en så ringa inkomst blifva föga kånnbar för statskassan. Deremot år inkommande tullen å lin öfverdrifvet håg, neml. 262 rdr å 1 skepp:d ohåcklad och 40 rdr, allt banko, å 1 skepp:d håcklad vara. Når man tar i betraktande att 1 skepp:d båsta sort ryskt lin kan i Sundsvall: oförtulladt lefvereras till 60 odr bko, så år det obestridligt, att de hår uppgifne tullafgifter innefatta ett importförbud, visserligen tillkommet i den vålmenande afsigt, att uppmuntra vår inhemska linodling; men hvilken uppmuntran numera synes vara obebösis, då linodlingen inom landet hunnit så långt, att ej mindre lin, ån linnevaror, kunna köpas till så låga priser, att jordbrukaren, åtminstone hår i Norrland, i allmånhet handlade klokare, om han betydligen inskränkte sin på afsalu beråknade linodling och deremot utvidgade sin sådesäker, på det han ej allenast under större missvextär, utan äfven vid de hår i Norden så ofta intråssande svaga skördar, måtte undvika att, till erhållande af nådig brödsöda, skuldsåtta sig antingen hos staten eller hos stådernes handlande. Dessutom odlas vårt Norrlåndska lin gemenligen å en med otillråcklig gödning tillredd åker och blir dersöre på YJånet när ej så frodigt, som till ex det ryska linet, ej heller så låmpligt, som detta för vissa behof, deribland ett på senare tiden tillkommet, neml. för segelduks tillverkning, hvilken mer och mer. uttrånger bruket af hampa, enår segelduk, sabricerad af fullgodt lin, befunnits ega flere söreträden sramsör sådan duk tillverkad af hampa. Så långe Norrlands jordbruk, med föga undantag, besinner sig på sin nårvarande låga ståndpunkt, kåmpande med olågenheterne af otillråckliga slättoch mulbeteslågenheter och en mindre vål håfdad åker, så långe behöfver man ock ej äflas med, alt genom prohibitiva tullförfattningar framtvinga linodling, på bekostnad af sådesåkern. — Jordbrukarens omtanka måste ju i första rummet vara rigtad på hvad som erfordras för hans egen och hans omgisnings litsuppehålle och nödvåndiga beklådnad, och sedan på föremål, som kunna inbringa honom penningar till bestridande af hans ösriga mindre oundgångliga behof.