Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1850, sida 2

hvem som år din mor har jag genom en ed förbundit mig att förtiga; min egen hustru kånner det icke en gång. Williamson drog djupt efter andan, och Wejland fortfor: --Min hand år ren, det svår jag vid allt, hvad heligt år; likvål nekar jag icke till det, som J alla veten, att på mitt bröst har i några år hvilat en börda, som jag icke hvarken får make eller barn får, kan eller bör uppenbara. Den kan icke ens låttas, ånnu mindre försvinna — åtminstone icke för ett sådant lynne, som mitt. Tron mig, den smådeskrift som J i afton hafven hört, år jemförelsevis med denna hemliga sorg, som ett myggsting, jemnfördt med ett ormbett. Lofven att icke mera vidröra detta, och når J sen mig olycklig, så låtsen som J icke sågen. En kalkvett suktade hans panna, och stillatigande lutade han sitt hufvud intill den trogna makans bröst. Slutligen uppreste han sig och slöt Williamson i sin famn. Var vår son! Var deras broder!yttrade han och visade på sina döttrar. — -och åfven min, inföll Waldenau. Ja, åfven hans, bad Svenbors -Förskjut icke Thors erbjudna hand, så framt du ej vill göra mig ondt.— -Göra dig ondt, utbrast Williamson, -hvem skulle dertill ha hjerta? Öppet och bjertligt gick han emot Waldenau, och de