Theologisk afdelning. Tidningen Reform. Art. 3. Oaktadt de stora och högst vigtiga, ja våsendtliga, skiljaktigheter, som råda emellan tidningen Reform och oss, såvål i afseende på de principiella utgångspunkterna, som i afseende på det, som vi hvardera anse såsom vårt yttersta mål — månne det icke vore möjligt, att vi skulle kunna komma öfverens i något och arbeta i öfverensståmmelse med hvarandra åtminstone i några de vigtigaste af dagens frågor? Om vi ån sålunda skiljde oss i afseende på målet, men öfverenskomme om ätskilligt, som vi hvar för sig anse såsom medel, nemligen hvar för sitt mål, så skulle ju dock ett sådant handlingssått bevisa, att vi lefde och verkade af själ och hjerta, hvar och en för sin tro, och i det hopp, att hans tro, hans verldsåskådning, hans religidsa åsigter sålunda skulle blifva på slutet de segervinnande. Hvad menar Reform hårom? Har Reform nog tro på sin egen saks inneboende segerkraft att upprigtigt våga detta? Vi skola förklara oss tydligare: vi föreslå att arbeta gemensamt, utan strider och utan bittra anfall på hvarandra, I:o i representationsfrågan. Vi vilje sålunda gemensamt af alla krafter söka att samla materialier till och i dagen framföra allt sådant, som kan upplysa allmånheten om det bristfålliga, det elåndiga, det ruttna uti nuvarande representationssått; vi vilja söka uppvisa och befåsta personlighetsprincipens sanning och praktiska anvåndbarhet. Vi vilja strida för hvarje fullmyndig mans ireligion och moral grundade rått att deltaga i valen af de allmånna folkombuden för hvad årende som helst, och sårledes för riksdagarne. 2:o Månne vi icke åfven kunna fredligt och utan strid arbeta för associationsandans utveckling och uppvisa, att det just år genom föreningen af de små, men spridda, krafterna som de fattige, de svage, de ringe medborgarne i ett land kunna erhålla kraft att utråtta stora ting; att det stora slertalet af menniskor, de såkallade proletårskarorna, blott behösva hafva sortroende till hvarandra och en smula insigt, d. å., att de blott behöfva kårlek och ljus, för att blifva råddade från allt det yttre förtryck, hvarunder de nu sucka. Vi skulle kunna anföra ånnu många andra frågor, i hvilka Reform och vi skulle kunna arbeta i öfverensståmmelse, helst vår gemensamma karakter af liberala tidningar borde fö. reskrifva oss den regel, den tåkt, att icke onödigtvis söndra oss. Men vi vilje för denna gång ätnöja oss med att endast anföra ånnu en hufvudfråga, på hvilken vi lågga en synnerlig vigt, nemligen 3:o religionsfrihetsfrågan. Skulle det icke vara möjligt att vi åfven hår kunde arbeta i öfverensståmmelse? Ty om vi ån utgå från aldeles olika bevekelsegrunder, då neml. Reform utgår från otro, och vi ifrån kristlig tro; då R. utgår från öppet och såsom grundsats uttalad egoism, och vi utgå från egoismens motsats, neml. menniskokarleken, synes detta dock icke kunna hindra oss att förena oss att hvar för sig skrifva i religionsfrihetens intresse. Så förenade sig ju fritånkaren Jefferson, år 1775 och söljande åren, i Virginien i norra Amerika, med