Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1850, sida 2

båda sina barn tått slutna intill sitt bröst. Du har sjelf, stackars flicka, lidit mest deraf, sade han ömt. Du min ålskade, (han vånde sig nu till sin hustrn) -du och Svenborg åro troligen de enda, som icke misskånt mig.— Jag vet en till, genmålte Waldenau. — och det år?— Moster Wendela. — -Gud vålsigne henne! utbrast Wejland och fortsatte: -Jag år varmt tacksam mot dem, som ej mot mig hyst förnärmande tankar; men icke kan jag undra öfver de andra ty, jag upprepar det, skenet år emot mig.Han gömde ansigtet i båda sina hånder, och en tystnad uppstod som ingen vågade afbryta. Slutligen uppreste han hufvudet och fortfor: Ivad som år mig tillåtet att yppa, vill jag nu uppenbara för er alla, som mig tillhöra. Du, Williamson, år min brorson.— Denne framstörtade nu till Wejland, och allas ansigten, utom hustruns och Waldenaus, uttryckte den största öfverraskning. Se derföre har jag vårdat mig så ömt om dig; derföre har du varit och år mig så kår, och har jag i följe deraf, velat på ett sått, som ej verldslig lag kan kullkasta, dela min förmögenhet mellan dig och mina egna barn. Men