Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1850, sida 2

qs(cmOAA MV VV —— båda unga månnen skakade hvarandras hånder. Beata öfverhöljde saderns hånder med kyssar. Aldrig, aldrig kan jag förlåta mig sjelf, att ens en enda tanke smugit sig in i min själ, hvilken för dig varit tvetydig. Om jag i hela mitt lif låge för dina fötter, tjenande dig som en slafvinna, kunde det icke utplåna min skuld. Fadern bortkysste hennes tårar och sade rörd: -O, mitt barn, låt icke detta långre störa dig! Denna stund, som vi nu egt tillsammans, saknar icke heller sin ljufhet. Låtom oss fortfarande, oss sex, som Gud fört tillsammans, vara i kårlek och frtroende förenade i lif och dåd!, Knåböjande slöto sig söner och döttrar kring föråldrarne, som vålsignande lade sina hånder på deras hufvuden. — -Ämnar ej pappa svara på smådeskriften? frågade slutligen Waldenau. — Nej; icke ett ord.— Förlåt, inföll Williamson, -om jag vågar inblanda mig i detta. En sådan anklagelse förtjenar svar.. — Nej, dertill nedlåter jag mig icke. En djup tystnad från min sida år största beviset på det förakt jag skånker smådelsen.(Forts.) — ON