liten smula erfarenhet af menniskorna, och kånner tillika i mitt hjerta, huru litet vär lycka bör vara beroende af dem. Du Thor, misskånner ej pappa (hon såg vid dessa ord på den ålskade) -och icke heller Williamson, tillade hon, vånligt råckande denne sin hand. — -Avad jag tånker, lår icke bekymra dig,svarade denne bittert. — ÄIcke så, min bror, vår bror, inföll Waldenau hjertligt äfven fattande hans hand. Wejland, som några Ögonblick setat sluten inom sig sjelf, yttrade: -Vi skola icke heller vara alltför obilliga mot andra. Skenet år emot oss.. — -Såg icke så, inföll Svenborg hastigt, ringen, som kånner pappa, bår en enda sekund kunna hysa en dylik misstanka.— Och din egen ålskling, din Thor,yt-: trade fadern, -har nyss medgifvit att åfven han hyst sådane. ...— -Drag ej bort din hand, Svenborg, bad Waldenau och Wejland fortfor: -Hvad underligt att han gjorde det, når dottern kunde misstånka sin far.Vid dessa ord fåstade han en ömt förebrående blick på Beata. Hon dignade ånyo ned och utropade: -Förlåt! förlåt! Jag trodde icke så, men ... Rörd upplyftade Wejland henne i sina armar och håll