Fram ur sitt kummel dragen, Men svept och kall och hvit. Hvem såg ej der med smårta I doket henne stå. Med brödet vid sitt hjerta Och handen tryckt derpå? Så kårleken kan lifva Och stelna samma blod. Hjeltinnan i sin drifva Är sjelf sin årestod. Men de, som henne vånta Till stugan i sin nåd, De stå ånnu och glånta På dörren — efter bråd! Z asunisten Billman och pianisten Demarie, som hit anlåndt från Norrige, der de skördat särdeles bifall, åmna någon af dagarne gifva en konsert hårstådes. — Aftonbladet för den 7 dennes innehöll en förträfslig artikel, under rubrik: Hvad har svenska folket att hoppas af året 1850., som vi rekommendera till genomlåsning på samma gång vi beklaga att utrymmet nekar oss dess intagande i handelstidningen.