Inrikes nyheter. hötheborg. Vi bedja att så fåsta synnerlig uppmårksamhet på den konsert, som Harmoniska sållskapet i morgon gifver å Bloms stora sal, till förmån för i darmod efterlemnade anhöriga till dem, hvilka, under det svära urvådret i Januari månad i slera delar af riket, omkommit i snödrifvorna och för dem, som dervid så illa skadats, att de blifvit till arbete vanföre. I sammanhang hårmed reproducera vi nedanstående af professor Böttiger författade poöm, kalladt Soldatenkan, hvilket blifvit såldt till förmån för en i Upsala lån ihjelfrusen moders fem oförsörjda barn. Fem faderlösa sitta I stugans mörka vrå: At frusna rutan titta De ängsligt då och då: På glesa dörrn de glånta; Hu! hvilken storm der ljöd! — De på sin moder vånta, De vånta på sitt bråd. Och snön i vilda flockar Slår yr mot stugans knut. Den såsom moln sig skockar, Den blir som berg till slut. Hos barnen i den sena, Den hemska vinternatt, Den bistra köld allena Med bleka hungern satt. Men modren båner sånder För sina arma fem, Och rein hon hemåt vånder Med brödet köpt åt dem. Hon bår så gladt sin börda, Mins låran, som hon fått, Att Herrans vågar vörda I både ondt och godt. Nu stormen sig förvårrar, Men hon , går modigt på, Och yrsnö stigen spårrar, Men hon går fram åndå. Af ilens makt omsider Hon kastas som ett flarn, Men tappert ån hon strider För sina arma barn. Dock — ingen stjerna visar Hvar stugan ligger gömd, Och hennes kropp sig isar, Och hennes kraft år tömd. Från foten upp till randen Af hjessan år hon — snö: Hon drager ånnu anden, Men — endast för att dö. Så blef hon andra dagen, Nåär plogen skar sig dit,