Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1850, sida 1

— —— ————— —c— — —— —— nog, att i samma förordnings Y 10:de, svenska . . 2 — undersäter tillförsåkras följande: Enahanda föreskrifter, som hår ofvan i anseende till svenska undersäter, hvilka i Norrige föröfva brott och derefter hit till riket återvånda, blifvit. gifne, åro i stöd af den för konunga-riket Norrige sårskildt antagna och utfärdade lag gällande äfven för Norrska undersåter, som hår i riket sig förbryta samt derpå till Norrige sig begifva; och åger i öfrigt ett sulikomligt motsvarigt förhållande å ömse sidor rum. Detta beståmda yttrande i förordningen synes vål böra betrygga Sveriges innebyggare, att de för personligoch egande-rått hafva samma skydd mot norrska våldsverkare, som Norriges innebyggare, enligt svensk lag, hafva mot svenska våldsverkare i Norrige. Att i det afseendet trösta sig med hvad insåndaren tillråder, då han såger: Skola då mindre förbrytelser, som af norrmän i Sverige begås, blifva ostraffade? Nej, det måste tillhöra polismyndigheten i Sverige, att ej låta förbrytaren resa ur landet, innan han, antingen infunnit sig vid domstol och betalt plikten eller ock stållt borgen för böter och skadestånd, eller för sin personliga instållelses ; synes vara nog mycket begårdt. på det såttet skulle troligen en fullkomlig strafslöshet för norrska våldsverkare beredas, i nåstan alla de fall, då de icke gripas på bar gerning och insåndarens påstående, att vitets balanserande till dess måjligen personen någon gång infinner sig i Sverige, der han då bör hvarhällas-skulle vara allt, hvad regeringen haft att i saken företaga, synes oss vara rått eget. Vi måste således, oaktadt Posttidningens advocerande för ett sådant regeringens handlingssått, ånnu finna rått besynnerligt, a Norrmån, tilltalade för olofligt. timmerhygge Sverige, hvilket dock (såkert åfven i Åökäse år ett brott, skulle gå fria från ansvar i fall de verkligen åro brottslige, eller skulle kunna undgå erlåggande af ett dem utaf svensk domstol ålagdt vite, då detta ifrågakommit i samband med brottmålet. Med åsidosåttande af sjelfva det ifrågavarande målet, som synes varit af ringa betydenhet, då blott uttagandet af ett vite ifrågakommit, anse vi deremot det vara regeringens pligt, att bereda en så tydlig lag, för begge de förenade rikena, att icke det enas undersåter kunna ostraffade skada det andras. Icke endast låndernas grånsförhållanden. utan åfven den inbördes aktningen emellan de förenade grannfolken, bjuda en sådan omtanka hos regeringen, om ej lagen redan gjort det till en pligt att afhjelpa öotydlisheten. Och vi åro öfvertygade, att hvarje redlig Norrman skall gilla, att i detta afseende begge nationernas rått och såkerhet befordras af deras regeringar.