Som jag, efter gammal vana, vandrar litet hår och litet der, så besöker jag rått ofta de nu öppna klubbarne, eller val-församlingarne. Det år förvånande att se och höra med hvilken låtthet Fransmannen utvecklar sina satser. Ofta upptråda ur den simpla arbetsklassen talare, utan annan bildning, ån instinkten af af det råtta, utan annan lårdom, ån sunda förnuftets — talare, hvilka med heder skulle kunna upptråda i nationalförsamlingens tribun. Ju oftare solket får öfva sig i denna valförråttning, ju lugnare och båttre går det till, och ehuru strång polisen i nårvarande stund ån år, finnes ingenstådes det ringaste att anmårka. I dfrigt varierar allt på Fitt gamla vanliga thma i den stora staden Paris, evigt gammal, evigt ung-. — Militårevolutioner grassera ståndigt på gatorna, ömsom för att emottaga Prinsar eller prinsessor vid jerna ågs-stationerna, ömsom för att, såsom det beråttas, besåtta Frankrikes grånsor. En prinsessa af Baden, slågting till Louis Bonaparte, har hitkommit för att på ett par månader beskåda verldens hufvudstad och helsa vårens ankomst i det tjusande Elysge nationale. Hon lårer komma att blifva efterföljd af många andra slågtingar till presidenten, prinsar och prinsessor ren masses. A propos om våren, så njuta vi redan af den ålsklige gästen. Medan ni ånnu, i de nordliga fjellen, inhölja eder i belsar och hacka tånderna af köld, sola vi oss på promenaderna och betrakta i våra stora trådgårdar, Tuilerierna och Luxembourg, m. sl., huru knopparne på tråden svålla mer och mer under det man förbereder blomsterrabatternas sommartoilette. Äfven min enskilta lilla trådgård, på terrassen utanför mitt fönster, frodar sig dagligen. Hyacinther och violer blomstra, och reseda, löskojor m. m. spira upp med lust och fröjd. Af allt, hvad som finnes på den sranska jorden, tror jag åndå att luften år det båsta. En luft af vår och frihet. Hvilken sållhet att få inandas den! — Det år långesedan jag beråttade dig några små episoder från det historiskt märkyärdigauartier latin. Vi uppskjuta den saken till hårnåst, ty tiden år redan långt framskriden, och posttimman år omutlig, som en princip. Alltså, au revoir cher ami! å tantöt. Vidar.