sållan gjort — om någon skiljemur uppställde sig mellan henne och Waldenau.Nu fåstade Wejland åter på henne sina blickar, som uttryckte en blandning af medömkan och förakt i det han yttrade:-Nu skall jag vara lika uppriktig mot er, som ni mot mig. Uvarföre jag egentligen önskade förena Berndt med en af mina döttrar, vill jag nu såga er. Jag ville tillstålla honom någon del af det ådernegods, som varit hans, om hans far varit gift med er och jag önskat undvika att verkstålla hvad som nu skett, som skall göra uppseende i verldens ögon — ty att denna handel år blott pro forma, ligger klart för en och hvar, — om ån jag aldrig medger det. Om min dotter och han sjelf kånnt hvem som var hans mor så — kalla det högmod, eller hvad ni vill — hade jag aldrig velat gifva henne en vanhedrad dvinna Å svårmor, i synnerhet når denna qvinna år fremmande för ångerns försonande kånslor, och de milda dygder, som i alla klasser utgöra det qyinliga könets största prydnad.— Han ville gå, men hon håll honom qvar. -Ni har ingen barmhertighet, utropade hon; -hvar står det skrifvet, att man skall bryta stafven öfver den fallna?— ben fallna måste vara den uppråttade genom den fromma tro, som vi karlar fordra