A prydde med kransar och buketter af blommor, lager och eterneller. De gamla kransarne återfunnos i den nårmast befintliga vakten, till största delen uppbrånde. Folket brummade högt och qvarstadnade hela dagen på platsen sör att orda och ölverlågga om hvad som skett. Interpellation skulle ske i nationalförsamlingen samma dag, och man afvaktade med tålamod resultatet deraf. Detta har blifvit tillfredsstållande. En underordnad polis-agent (hette det) hade på eget bevåg tillåtit sig denna åtgård och har derföre, på inrikesministerns befallning, mistat tjensten. Folket anser sig hårigenom hafva erhållit den uppråttelse, det hade rått att fordra och har återvåndt till sina verkståder. De stundande representantvalen förberedas med på en gång ordning, moderation och kraft. Bergpartiet har i anledning håraf utfårdat ett manifest till folket, lika väl skrifvet, som sansadt och värdigtDet år för långt att hår reproducera, och såkerligen har du det af tidningarne. Osfelbart kommer det att göra god verkan. De muntra maskraderna upphörde såsom vanligt med fet-tisdagen; men såväl enskilta, som publika baler hafva derföre gifvit en riklig ersåttning. Konserterna tyckas blifva fördubblade, ty sådana annonseras dagligen och stundligen. Bland andra talanger har man för nårvarande madame Sontag och vår gamle bekante hr Belletti, hvilka förtjusa se beaux monde-, i esalle de conservatoire-. Jag har haft den oskattbara lyckan att med mycket besvår eröfra en biljett, för att, jag också, beundra denna mårkvårdiga sångerska, och med detsamma så kasta en blick in uti den åkta aristokratiska verlden. Der hade man i sanning en profkarta på hvad vi arbetsfolk vanligen benåmna -aristo-, och med undantag af min egen obetydliga person tvislar jag på, att der fanns en enda democ-. M:e Sontag rönte mycket bifall och från alla håll ropades lifligt bravo Contezza! bravo Contezza! (Du vet att hon år gift med en italiensk grefve). Som en stor del af ähörarne utgjordes af damer och herrar diun certain age omtaltes med förtjusning, huru man påminde sig hafva hört och beundrat henne för 25 år sedan, och fann rösten föga söråndrad. Detta sednare var naturligtvis en artighet. Som du vet, år jag ingen musikkånnare, och kan vål höra och tjusas, men icke bedöma. Jag bår aktning för olyckan hvar den finnes och inser lått det päkostande uti att på åldre dagar nödgas återtaga en carriere, den man långesedan slutat, å nyo anvånda en talang, som ovilkorligen, liksom allt annat, har sin tid, sin period. Det år icke med rösten, som med ett instrument, på hvilket man såtter nya strångar. Hvad som sårdeles frapperade mig. var den notbok, hon höll i handen, emedan den var försedd med ett stort, sörgylldt, gresligt vapen. Detta tyckte jag icke om. Den vapenprydda boken var på sin plats i grefvinnans salong; men icke i artistens — sångerskans hand. Det var icke grefvinnan Rossi, man hörde, det var madame Sontag, som skördat ett europeiskt rykte med sina tjusande toner och hvilken som talang står högt öfver alla grefvinnor i verlden.