— -Ni vet icke, huru lugn jag varit. Men hvad skulle jag göra, skulle jag hanske,frågade han icke utan bitterhet, -för min brors olagliga sons skull bortkasta milt eget barns Iyckad— Och nu tror ni er bereda densamma ?2— -Jag hoppas det, ty jag förenar henne med en ung, ådel man, hvars hjerta hon eger, och som eger hennes tillbaka. Försårad öfver den blick, som han mötte, såg han sorskande i hennes öga. Jag känner er, och så, som jag tror mig ha uppfattat er karakter, vet jag, att ingenting år för heligt når det år fråga om, att befordra edra åndamål — och er håmdelust. — Vakta er fortfor han, med stark tonvigt att ingripa i tvenne hjertans Omsesidiga tillgivenhet. Jag såger er ånnu en gång: stör ipke a min dotters frid. Det kunde kosta er dyrt... — Hotar ni?— -Jag hotar icke, jag endast varnar.— ion kunde åndå icke lida, hvad jag lidit. Jag har hvarken tånkt eller tånker röra ett hår på deras hufvuden. Men, rent ut taladt, hatar jag doktor Waldenau som ett hinder sör Williamsons lycka, och om hon ån aldrig blefve hans (orden uttalades så sakta att Wejland knappt kunde höra dem) skulle jag likvål knåbåjande tacka Gud, — som jag