Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1850, sida 2

skulle blifva offer för sina känslor och att den enas lefnadslycka skulle offras som veden åt lågorna, och att han, den oskyldige, aldrig få låra kånna sina föräldrars namn.— bet sednare har aldrig min salig far hindrat, yttrade Wejland med hetta. — -Salig! upprepade hon, och ett infernaliskt skratt genljöd i rummet. Är han salig, då finnes intet straff, intet helvete.— -Olycksande! utbrast den vredgade mannen. Han år der, dit icke din synkrets råcker,, och hon båfvade ovilkorligt tillbaka. Det står Williamssons mor öppet att hvilken stund hon behagar erkånna sin son,tillade han lugnare. — wJag har lofvat min far(rösten darrade lindrigt), att aldrig göra det.— -Samma låften, eller, råttare sagt, eder, hafva åfven min far och jag gifvit den gamle sergeanten, och fru Kron vet, om vi hållit dem. Ej en gång min egen hustru kånner hvem som år Berndt Williamsons mor.— Det må vara, som det nu år, sade hon nåstan ljudlöst. -Han skulle kanske förakta henne. Hul! hon förde båda händerna mot ansigtet. Wejland betraktade henne med det djupaste deltagande.