Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1850, sida 1

ösrigt ett tyst och indraget lefnadssått. Vi ha redan i förbigående nåmnt, att hon var dotter af en inom församlingen ansedd underofficer, samt att hon som kammarjungfru åt gamla fru Wejland började sin bana. Flyttande sedermera till andra trakter, var hon, som de flesta andre, når hon efter många år, återvånde till födelsebygden, förgåten af bekanta och ungdomsvånner. Åt sin far, hvilken då var enkling, helgade hon sitt lif, tills hon, öfvertalad af honom, ingick i en förbindelse, som döden redan upplåst. äfven fadern öfverlemnades snart åt jorden, och nu var fru Kron bland de många ensamma i verlden, men hon egde en tryggad bergning, ofredade ingen och utörade i tysthet mycket godt. Hennes våsende var nåstan andelikt; men var hon beherrskad af en god eller ond ande, se det var frågan? En söndags eftermiddag satt fru Kron vid fönstret i sitt yttre rum, med armarna korslagda och blickarna fåstade på de förbiilande föremålen. Om man förmått skåda-in i hennes tankegång, -hade den troligen tagit en hel annan rigtning, ån ögonen, hvilka ån irrande fram och åter, ån fåstade sig på en punkt, ej sökande och ej finnande något fåste. Men i samma ögonblick såg hon brukspatron Wej