Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1850, sida 2

———— — —p 1 — -Kom till henne i morgon!bad han med eldig blick. — 0., Beata, nu år jag hans,utropade Svenborg och kastade sig i systerns armar, når de vid hvilans timma befunno sig ensam ma på deras gemensamma rum. -Om du visste, om du kunde ana, huru fullt, huru Ofversållt mitt hjerta år.— Måtte du alltid kunna såga så! svarade Beata, innerligt slutande henne intill sig. — Tror du icke,återtog Svenborg, att åfven jag våntar mig mången törntagg i blomsterkransen; men gemensamt med honom kånner jag mig ega mod att möta allt — båra allt. Svigtar jag, så hemtar jag kraft hos honom; felar jag, så skall han mildt och kårleksrikt tillråttavisa mig. Af honom vill jag låra, till honom se upp, som till mitt båttre jag. Ett enda blott kunde jag ej fördraga, om jag en dag skulle finna, att min förestållning om den alskade endast vore ett ungdomssvårmeri, och det iddal, jag i honom såg, (långt innan vår personliga bekantskap) förvandlade sig till en vanlig hvardagsmenniska.(Forts.) .i sAA——