— D— — — —— ———————77— — Alcke förr, ån du talat med Williamson, afgjorde fadern. Nu intrådde jungfru Anna under yttrande: Jag fick nödyåndigt lof att komma tillbaka; det år så glådjande att se vår lilla, kåra mamsell Svenborg, så att jag omöjligt kan vara ifrån henne. Hvad tyckte mamsell om vårt hvetebråd? Kånde hon icke, att vi ha citronskal i det?— Åmag kånde det visst, min rara Anna,svarade Svenborg och klappade den gamla trotjenarinnan. -Nu yill jag veta, återtog Anna, -om mamsell haft många tillbedjare medan hon varit borta.— Nej, det har jag visst icke, genmålte Svenborg glådtigt.i — mag tror henne intet, invånde Anna isrigt. -Hvad såger doktorn ?. — Ått jungfru Anna tror rått, svarade Waldenau. — vet herrskapet, hvad Anderson har Sagt, frågade nu Anna.Han skulle, gudbevars gå i köket och ha aftonvard, och det var han vål vård. Jo, han beråttade, att tjenstfolket hos bergsrådets talat om att herr Jonas år förlosvad med mamsell svenborg.— MVen jag skall beråtta dig, afbröt Sven borg hastigt, att det hvarken så år, eller någonsin blir.