i teten. Jag gjorde vål som reste, ty eljest hade mitt tålamod tagit slut.— ÄUvar år Williamson? frågade slutligen Svenborg. — -Han år bortrest, svarade hennes mor, tillåggande: om ett par veckor våntas han tillbaka. — ekhor sade mig, återtog Svenborg, att han ej var riktigt frisk.— j till hjertat, genmålte sadern.-Svenborg! fortfor han efter ett litet uppehåll, Svenborg, det var honom, som jag hade velat kalla min måg.Svenborgs anlete uttryckte den största förvåning. — Han ålskar dig, och ej vetande — obegripligt nog — att ditt hjerta var bortgifvet, har jag varit så oförsigtig och ingilvit honom ett hopp som jag knappast kan förlåta mig. Når han hemkommer talar han såkert med dig.— Åck, pappa,afbröt Svenborg i det ett sorgemoln hastigt eftertrådde det strålande glådjeuttrycket i hennes anlete. -Hvarsöre skall det vara så; men jag känner honom,tillade. hon lifligt, han tröstar sig snart.— ÖOch nu, inföll den lycklige fåstmannen, nu får vår förbindelse ligga Öppen för alla, som den går det inför Gud?s och med