—— —— nuuutWtiAiii — hof och anspråk gållande. Hvarföre i dessa skrifter, dessa tidningsblad, se något annat ån att de åro organer för svåfvande tankar på samhållets förbåttrade ordnande till folkets allmännare trefnad? Hvarföre tro så ondt om dem, under det man icke talar om intelligensens beteenden emot massan, och dess lårda, i den sophistiska logiken vål bevandrade organers ondskefulla hån och anfall mot hvarje bemödande från svånnerna af solkfriheten, hvilka på de förnustiga och praktiskt verkstållbara reformernas våg önska att föra vårt land framåt? Är icke detta öfverseende med de organer, som genom jesuitisk list och medveten Jögn söka att förkåttra allt bemödande för frihet, jemlikhet och broderlighet på jorden, under det man himlar sig över och fördömer de oskyldigaste försök att. våcka tankarne på möjligheten att förverkliga dessa stora idter; vi endast fråga: år icke detta dfverseende ett misstag af de våltånkande? Eller år det möjligt, att enfalden hos de sig så kallande moderat-liberale kan vara så djup, att de icke långre se sina verkliga fiender, af lutter rådsla för några inbillade? Borer uppmanar de liberale, v5att uppträda mot dessa ultra-radikale, emedan de kompromettera liberalismen, och måhända göra många, som förut varit tillgifne frihetens och framåtskridandets sak, tfpepågse;men han såger ej ett ord till uppmuntran för upptrådandet mot de konservative eller ens mot de reaktionåre. Vi vilje icke deri se en afsigt. Dels vore den en ytterlig enfald, dels har Bore ju redan nog visat sig i striden, för att ej med heder kunna övergifva den. Men vi tillstå och sinna besynnerligt, att åfven Boreanser liberalismens sak komprometteras genom socialismens eller kommunismens försök att göra gällande satser, hvilka, såsom de ännu framställas, åro rakt stridande mot liberalismen och falla in i alla olaterna af tvångsoch vålds-systemerna för samhållsordningen. Detta visar en oredig tankegång hos -hore, sjelf. Tvertom måste liberalismens låror gå ånnu segerrikare siam, sedan det falska och omöjliga i dessa fråmmande satser blifvit för folket lika klara gjorda, som det lömska och olyckliga i de nyssnåmnda systemerna. Det år då, som den sanna liberalismen står fram, såsom allas opinion, och med den en personlig frihet, en medborgerlig jemlikhet, en kristlig broderlighet, sådan som menskliga samhållet förmår att dem ordna och betrygga. Men, mårkom det, vi sade: den sanna liberalismen. Ack, huru pass mycket deraf belöper sig på de liberale, som förkåttra radikalismen? Låtom oss ej söka utråkna det. Vi vilje ej förarga -Boreoch kompromettera -liberalismens sak. Dessutom erkånne vi gerna, att åfven vi sjelfve kånna oss liksom litet svindla, då vi någon gång hånföras att betråda denna vetandets spets, hvarifrån så många, och, såsom det synes, åfven Boretro sig så såkert öfverskåda ede törnustiga och Praktiskt verkstållbara reformernas vågs, på hvilken man så behåndigt skall kunna -föra ett land framåt i andlig utveckling och materiell förkofrans. Och åndock tro vi oss hafva ungefår lika starkt hufvud som de fleste. Vi förestålla oss imellertid, att det år just genom den fria offentliga diskussionen, som den vågen skulle kunna utbanas och såsom man såger byggas fram