han henne in till sig, och den rena kärlekens heliga kyss på hennes låppar. Nu inkom Beata; Svenborg lösslet sig från honom och hastade till den enda kära systern. 0 gör henne lycklig!utropade Beata, i det hon råckte Waldenan sin hand. Hon år oss alla så kår; aldrig har jag kånnt det så lifligt, som nu.— Och åndå kårare år hon mig, utropade Waldenau hånförd; eskulle jag ej då göra allt i verlden, för att se henne lycklig. Troin mig, vi åro skapade för hvarandra!-— Så småningom återvann man en lugnare sinnesstämning, under det man drack den lifgifvande drycken, så vålkommen, når man en vinterafton återvånder från en långre eller kortare fård. — Åh bevars, ha ni icke bakat i dag, yttrade glådtigt Svenborg. Det år ju för min skull skämtade hon. Beata och Anna kånna min svaghet för fårska bullar, och de åkta kopparna åro framtagna; jag hade lust, att i morgon resa bort igen; det år åndå roligt att bli så der firad.— -bet har du under denna karnavalstid icke varit ovan vid,genmålte småleende Waldenau. -Jag skall beråtta, fortsor han i samma ton, att hon från morgon till qvåll var omringad af tillbedjare, med kusin Jonas