Uvad kan det vara? (Svenskt original af en Wermlåndska.) (Forts. från N:o 53.) Vid dessa ord fattade Wejland sin hustrus hand och tillade: men huru ringa år icke vår vålsignelse mot den store gifvarens der ofvan. Jag behöfver icke erinra dig, fortfor han, i det han vånde sig til Waldenau, -om hvilken dyrbar gåfva, vi skånka dig, då vi åt dig öfverlemna vårt ålskade barn. Vi afstå till och med det rum, som vi hittills fråmst egt i hennes hjerta, och skulle hon ej då bli lycklig; så vore det i sanning hårdt. De återhållna tårarna tillrade nu ned öfver den manliga kinden. — -Tvisla icke på mig,, inföll Waldenau, åfven djupt rörd. -Jag vill vårda hennes lyeka, som det enda verkligt dyrbara, jag eger.Svenborg hvilade i sin mors armar, med hufvudet lutadt mot. hennes bröst. Waldenau gick till dem: -Lät åfven mig få ett rum hår!Fru Wejland tryckte åfven honom till sitt hjerta. -Och nu min Svenborg! sade han, sår du ej långre undvika min blick, ej heller min famn! och för första gången tryckte