de sått tadlat honom för dröjsmålet. Isaksson hade genast tagit tömmarne och med största oförsigtighet kört framåt. Drången, som fruktade, att det skulle båra i dikena vid vågen, fattade tag i ena tömlånken; Isaksson, deröfver förbittrad, hade då med en mankiller, i ena åndan försedd med tyenne blykulor, tilldelat honom omkring 22 slag i hufvudet. Tvenne resande bönder, som under tiden ankommit, låra stannat och efterhört hvarom frågan var, då de till svar erhöllo att det blott var husaga; hönderne, som troligen ej tagit denna förklaring för godt, togo imellertid drången med sig till Skeninge, öoch Isaksson fortsatte sin våg till Söderköping, dit han dock genast eftersattes af tvenne Skeningeboar, hvilka uppmanade honom återvånda, det han ock gjorde. Isaksson, som vid hållet förhör nekade, till förbrytelsen, oaktadt halft skålförefanns, blef efter drångens död inmanad i håkte, och lårer redan vara anlånd till hårvarande cellfångelse.