Kongl. Elfsborgs regemente har i dessa dagar gjort en stor förlust genom kaptenen och kompanichefen, Herr Adam Cassels timade dåd den 17:de sistl. Februari, efter en lefnad af 47 år. Under en lång serie af år hade honom varit anförtrodd daningen af regementets rekryter, och har så vål större delen af regementets underofsicers-korps, som korpåraler och manskap af honom erhållit sin militåra bildning. Genom sin mångåriga erfarenhet, förenad med naturlig öfverlågsenhet, skarp blick och vålgrundadt omdöme, var han en fullkomlig måstare i sin sak, och hvar och en med minsta safkäånnedom såg i honom en utmårkt skicklig officer i alla tjenstens åligganden, hvilken hade största anspråk på, att snart vinna en högre befordran. Sanningen håraf bekråftades åfven, då han nyligen lår blifvit af sin chef föreslagen till major i nyssvarande vakans; men — besynnerligt nog — den lumpna lyckan var honom icke gynnsam. Redlig , Oppen, nitisk, blygsam, hatande lismeriets låga krypv vågar, gick han rått fram sin bana, och sökte inga afvägar, som endast för små själar kunna leda till målet. Hvad han sårskilt var, såsom uppriktig och trofast vån, hederlig kamrat, redlig och upplyst fosterlandsvån, huld make och fader, derom lemna de saknadens och sorgens tårar, som nu falla på hans nyhöljda grafkulle, ovedersågliga bevis. Hans råtta och närmaste mål blef då — grafven, och på andra sidan står hans odödliga ande, oberoende af verldens lof eller otack. — Frid vare öfver hans stoft!! — Herre Gud! skånk blott trösten åt efterlefvande makan och 6 minderåriga barn! KBroder! Grafven år dock skön — kring jorden — Irrar Sanning husvill längesen: Ingen fristad har hon snart i Norden, Intet altar utom grafvens sten. Tegnår. — —— ä—